Blog

Elsa Leth från Vi mänskor:

nummer 3/2008

Monique Wernhamn utmanar normer och ideal
Scenkonstnären Monique Wernhamn är en feministisk samhällskritiker som vill få folk att stanna upp. Genom att vända upp och ner på normer vill hon väcka frågor och nya tankar hos sin publik.

I Första Långgatans brus, mittemellan en inredningsaffär och en brasiliansk restaurang finns en brun port. När jag ringer på svarar Monique Wernhamn och en stund senare dyker hon upp och släpper in mig. Hon tar mig upp för gamla stentrappor och in på ett ljust trägolv. Det är ateljéns kök. Till höger kommer man in i två stora rum med skyltfönster ut mot gatan.
– Vi brukar ha adventskalender här i december, säger Monique och visar en bild på sin dator där hon står i fönstret som Syster Monica med svart peruk och stora nakna lösbröst och målar läpparna med kladdigt klarrött läppstift.
Syster Monika är Moniques alter ego. Hennes rollfigur som funnits med henne sedan 2003 då hon utförde en skönhetsoperation på en patient på scen. Då såg hon ganska proper ut. Senare har hon fått svart peruk och solglasögon och alltid sminkar hon sig lite för mycket.

Monique har knappt varit i ateljén på hela sommaren och hon ser sig med ett nästan lite yrvaket uttryck omkring på sin arbetsplats som hon delar med tre andra. Två fotografer och en grafisk formgivare.
När hon slår sig ner framför datorn känns hon ändå väldigt hemma. Bakom henne på väggen har hon tapetserat med Syster Monikas dagboksteckningar. Dramatiska teckningar i tusch som illustrerar hur Syster Monika känt sig olika dagar. Hon funderar på att det ska bli något av dem, kanske en kollagebok. Vid skrivbordet har hon hängt upp inspirationsbilder på människor i rum.
Monique skrattar åt sig själv när hon säger att hon har en magister i textil konst. Hon passade aldrig in på någon utbildning. Trots att hon hamnade på en designskola i Köpenhamn efter tre år på HDK:s filial i Steneby var det egentligen inte design som intresserade henne.
– Jag ville varken sy eller hålla på med mode. Det jag är intresserad av är kläderna och vad de står för. Istället för att göra något som går att sälja eller bära ville jag iscensätta kläder i olika miljöer och fördjupa mig i hur man kommunicerar med kläder.
När Monique började på HDK (Högskolan för Design och Konst) i Göteborg kände hon inte att hon passade in där heller. Under de två åren där leddes hennes intresse alltmer från iscensättningar av kläder till att iscensätta sig själv i olika sammanhang och skapa performance där koncept och helhet blev viktigare än kläderna.

Ett viktigt stöd under utbildningen var konstvetaren och före detta dansaren Astrid von Rosen som fungerade som mentor för Monique.
– Om ingen annan fattade vad jag pratade om så fattade i alla fall hon. Hon var ett viktigt bollplank. Av henne fick jag bekräftelse på att jag inte var helt ute och cyklade.
Monique visar mig bilder från sitt kandidatarbete; en klädkollektion med en fastsydd vagina i byxgrenen som utgör en märklig kontrast mot de i övrigt sobra kläderna. Ett inlägg i debatten kring avklätt och påklätt.
– Man reagerar på det, fastän det kanske inte är mer avklätt än något annat. Det är mycket som händer runtomkring en utan att man reflekterar över det. Hur kommer det sig att man reagerar på nakenheten i min klädkollektion, men inte på HM.s reklampelare?
Monique undersöker olika kvinnoroller, och hur bilden av kvinnan förmedlas i bild, reklam och film. Hennes intresse för performance startade bland tygbitar och orättvisor.
– Det började med ett syintresse och ett intresse för samhällsfrågor där jag inte nöjde mig med det enkla svaret. Jag insåg fort att jag inte kunde stå för klädindustrin men jag är intresserad av identitet och grupptillhörighet. Även de som inte alls är intresserade av kläder uttrycker något med sitt sätt att klä sig.

I föreställningen Syster Monikas nya kläder använder hon sig av kroppsmålning. Hon är naken och vitmålad, går sin egen catwalk, och låter publiken skriva ord på hennes kropp – hennes gräns mot omvärlden. Hon pratar om sin perfekta utsida och insida men är uppenbart motsägelsefull och liten.
– Framför allt handlar mitt performance om olika krav och ideal, det leker med modevärlden och kvinnorollen. Jag vill beröra publiken och väcka tankar utan att skriva någon på näsan.
Från scenen skapar Monique ett rum där normerna förändras så att publiken blir tvungen att reflektera över dem. Ofta skruvar hon till det och ligger hela tiden och vippar på gränsen till det som är för mycket. Sådär så att publiken inte alltid vet om det är okej att skratta.

Hon intresserar sig också för reklam och hur bilder och ord används för att sälja olika saker. Ett av Moniques tidigare projekt var att bygga upp ett skyltfönster där hon sålde olika liv. Det är det projektet som utvecklats till hennes aktuella föreställning där hon bakar ett ”kravmärkt liv, gjort av enbart kemiska och biologiska produkter”.
– Konsten är värdefull i sitt sätt att kunna vara ett inlägg i debatten och öppna för nya tankesätt och dimensioner kring de frågor som tas upp i samhälle och dagspress .
I föreställningen följer hon en instruktioner från en högtalarröst och visar upp tänkbara ingredienser och egenskaper för det nya livet. Priset på livet varierar beroende på vilka egenskaper man väljer och hur många liv man köper.
– Jag har egentligen aldrig sett mig själv som en som ska stå på scen och agera, och så blev det plötsligt så. När jag väl gör det tycker jag att det är roligt och får en kick av det, men precis innan fattar jag inte att jag kan vara så knäpp att jag utsätter mig för det.

Elsa Leth

Monique Wernhamn