Känner mig vemodig idag. Inte rätt dag att researcha begravningar. Men det var ju just begravningen som ett fint farväl. En hyllning till livet. En medvetenhet om existensen och essensen. Vad som är viktigt i livet. Om minnena. Om det livet som levts. Om personen bakom döden, bakom sorgen.

Mellan bostadshus finns en jättelik kyrkogård. Solen skiner och någon slags idyll framträder. Natur. Ett lugn, en plats för eftertanke. Cyklister passerar, en och annan bil kör upp mot gravarna, en kyrkovaktmästare rensar, någon passerar förbi. Men mest av allt är jag ensam. Kan se spårvagnar och bilar på håll. Där, utanför kyrkogården pågår livet, vardagen. Där är döden långt borta.

Vem är det som ligger i gravarna?
Vem var personerna när de levde?
Fick de en värdig begravning?
Fanns det människor omkring dem när de dog? Som älskade dem?
Eller dog de ensamma?
Hur minns vi våra anhöriga och vänner?

Hur kommer andra att minnas mig när jag dör?
Kommer jag att dö med ro i kroppen? – I frid. ”Jag levde livet och blev inte bitter, omgav mig med människor, relationer och händelser som var viktiga för mig.”
Fokuserade jag på ”rätt” saker?