2009-12-09

En hotande frid
Monique Wernhamn

En föreställning
Pannrummet på Galleri Konstepidemin, Göteborg
Till och med 13 december

Det tar en stund att finna Pannrummet på Konstepidemin om man inte har haft vägarna förbi förut. En mörk stentrappa leder ner till en trög dörr in i källaren. Väl inne möts man just nu av Monique Wernhamns En föreställning. Man hamnar direkt på en metallavsats av typisk industriell karaktär, en balkong med utsikt ut över det ruffa, karga, fuktiga stenrum Wernhamn gjort till sitt. Vad har det då förvandlats till? En musikslinga ur en känd vaggvisa spelas från någonstans, ackompanjerad av en klocka som slår. Ibland hörs tiden sakta in och sedan ta fart igen. Rakt under balkongen ligger en docka i form av ett naket spädbarn i ett kallt, blått ljus. I övrigt fylls rummet av klädsträck med lakan och handdukar på tork.
Längst bort i ena hörnet finns något gömt av lakanen. På räcket till avsatsen finns en liten skylt som inbjuder till deltagande i händelsen. Väl nere på pannrumsgolvet får man leta sig fram mellan raderna av vita tyg. Jag finner en röd telefon av modell äldre och en bit in i rummet är lakanen täckta av blod. Till slut når jag fram till hörnet som dolts och finner en kvinnogestalt i barnsäng. En avklädd kvinna med vita spetsleggings trasslande vid anklarna och röda sandaletter.
Sjukhusskjortan uppfläkt, blottande enorma lösbröst. De svullna, långa armarna upphängda med röda klykor i tvättsträcket. I munnen sitter den röda telefonens jack. Bredvid sängen står ett otal petflaskor. Blod, plasma och trombocyter. Avlagringar och mögel. Slangar slingrar sig ur dem, leder till kvinnan, bortåt i rummet eller in i väggen strax intill där väldiga rör vecklar in sig i komplicerade system. Vad som finns i dem eller där bakom vet man inte. Man hör fläktanordningar som surrar. Utställningen eller föreställningen om man så vill är enligt presstexten platsspecifik och det är lätt att förstå varför Wernhamn velat finnas i detta rum. Det är klaustrofobiskt men också rent nog för möjligheter. En fyrkantig box utan vit renoveringsfärg. Det är helgjutet, om man kan säga så om den samtida konstens ofta sönderfallna och trashiga estetik.
Du rör dig inne i berättelsen, ombeds skapa din egen berättelse utifrån de ledtrådar som finns utlagda. Din egen eller den andres berättelse. Och du känner dig som en deltagare i föreställningen. Om man som jag har turen att besöka pannrummet ensam kan det drömska, eller förträngda, sluta sig om dig på ett högst övertygande sätt. Kanske blir det mindre obehagligt än avsett, men samtidigt ligger installationens styrka i den sköra svängningen mellan skräck och vag trygghet. Musiken är rogivande och ljuset varmt. En fridfullhet råder. Men även om atmosfären inte skrämmer är rummets rekvisita onekligen hotfull. Ett urspårat scenario som legat orört hur länge? Vem är skyldig och hur gick det egentligen till? De symboliska detaljerna ger inga förklaringar, de bara finns där, i vitt och rött. Blod på lakan. Skuld och oskuld. Frågor från Monique Wernhamns tidigare arbeten, som identitet, kön och makt, känns igen i En föreställning . Jag rekommenderar ett besök vid en tidpunkt då det kan tänkas vara få andra besökare där. När man kan vandra runt bland skuggor och svajande lakan och skapa berättelse efter berättelse i det varma, hotfulla.
Yrla Dentèn